Bakvägen hem

Vi tog bakvägen hem, utmed vägen längs nordöns västkust är det inte många orter som märks och nästan ingen trafik. I början är det platt och trist, men det tar sig vid Helensville.

Här sträcker sig mil efter mil av kullar med betesmark. De plöjda och odlade fälten ligger på slätterna, som varken är många eller stora i den här delen av landet.

Målet idag var Muriwai Beach med sin koloni av havssulor, gannets. Här är sanden ännu svartare än vid Karekare och Piha, där vi var för några veckor sedan. Detta är samma kuststräcka, några mil norrut.

Kolonierna av havssulor här otroliga. Och lätta att komma åt,  parkera bilen, gå två hundra meter och - voilá!

Vi står ovanför sulorna, bara ett tiotal meter från de häckande fåglarna. Många ungar har nog redan hoppat från klippan, men många har kvar att göra språnget. De gråaktiga fåglarna är ungar.

Jag saknade att se sulorna jaga. Det är fantastiskt att se dem dyka efter fisk. Vi såg inte en enda fågel dyka, som de t ex gör vid norska fågelberg. Hur fiskar de här?

En del fiskar så här, vilket verkar vara helt livsfarligt.

Australianasian gannet ser precis ut som våra europeiska, möjligtvis något mer blekgula på nacke och hals.

Footprints in black sand. 

Den här stranden är det inte många som går ner på. Det är brant. Ingen badar här ...

... den stora beachen är på andra sidan fågelbergen. Här tog vi ett dopp. 

Från stranden leder en stig bort och upp mot fågelplattformarna (det finns flera att skåda från).

Rakt ovanför våra huvuden på stranden. Visst är det väl kanuka? Eller är det manuka?